Intervjuer med Åke!

           En länk till Tranås tidnings intervju med anledning av “Unge herr Perssons” 80  År 

http://www.tranastidning.se/…/unge-herr-persson-lever-i-mus…

Artikel ur Smålands Folkblad/ETC av Erik Lindfeldt.


Av Anna Lindberg, Corren Linköping den 2/1 2007

Han har blicken. Den är klar, skarp och blå. Han har leendet, det spricker upp och smittar.

Han har rösten, melodisk och varm. Man kan helt enkelt säga att han, trots eller tack vare sina 72 år, är en man som har det.

Rummet vi träffas i är lite institutionstråkigt med äldreboendegardiner och kaffelukt i korridoren utanför. Vi har gott om tid, först om några timmar ska Åke träffa eftermiddagens första sångelev. Vare sig han berättar om sin barndom, ”jag är zigenarbarn, son till en pastor”, om sin musikutbildning på Musikhögskolan i Stockholm, eller om sin fru, ”hon var en av Stockholms vackraste kvinnor på den tiden”, så är det med inlevelse och en form av vänlig auktoritet.

Hans bakgrund är brokig: utbildad sångare och sångpedagog, buntmakare, sjöman, polismästare. Sedan slutet av 60-talet bor han i Tranås och leder föreningen Åke Perssons sångare, där han ger sånglektioner, leder körer och spelar in skivor med sina sångare i Jönköping, Tranås och Mjölby.

Att kalla honom för eldsjäl är närmast en underdrift. Energin hos honom påminner snarare om en skogsbrand. Just nu har han 70–80 sångelever som tar sånglektioner och sjunger i hans kör, Solistkören, ”en brokig skara på folk mellan 15 och 81 år”.
Solistkören, det låter ju som en motsättning i sig?
Ja, visst låter det som en omöjlighet. Men det funkar faktiskt, det låter lite som en operakör med massiv, tät klang. I en vanlig kör skulle sångarna sticka ut alldeles för mycket, men tillsammans låter det bra, säger han.

Åke Perssons sångutbildning är av det finare slaget. I sju år gick han hos sångpedagogen Dagmar Gustafson på Musikhögskolan i Stockholm. Hans devis är att alla kan lära sig sjunga och den jobbar han efter, envist.

Jag har jobbat med människor som är helt tondöva och som har lärt sig sjunga. En av mina elever, en läkare, var rent hatisk mot sång. Han lät som en mistlur, träffade inte en enda ton. Sedan började han hos mig och lärde sig sjunga, nu leder han
församlingssången i en kyrka.

Åke Perssons metod går ut på att man måste lära sig att sjunga genom att programmera om muskelminnet för stämbanden, som han säger. Det verkar lite komplext, men det fungerar även om det tar tid och kräver hårt arbete.
På sätt och vis kan man säga att jag har större kärlek till dessa som har varit tondöva än till sångsnobbar som jag jobbar med. Jag har inget emot sångsnobbar men jag ömmar speciellt för de här andra, det är så fantastiskt att se hur deras självförtroende
växer.

Han berättar om en dam som inte vågade svara i telefon, men som med sånglektioner blev modigare på alla fronter och till slut var inte heller telefonen något problem.
Jag märker på eleverna att de mår bra av sång, och det påverkar deras liv i övrigt. Det är egentligen den viktigaste uppgiften jag har, att stärka allas självförtroende. Både de som kan sjunga och de andra.

I alla år han har jobbat med musiken vid sidan om och haft andra yrken.
Jag har velat ha det så. Du förstår, att vara konstnär, det är ett knapert liv. Jag föddes i en fattig familj och hade en fattig barndom. Jag bär nog det med mig och har inte velat ha det så som vuxen.

I oktober fick han ett kulturstipendium på 10 000 kronor av Dagmar Gustafsons fond, som förvaltas av Kungliga musikaliska akademien. Han fick stipendiet för att ha ”utfört en stor kulturell gärning som riktat sig till människor i olika åldrar med olika förutsättningar”.
– Ett av mitt livs finaste erkännanden, säger han.

Vad driver dig?
Det är som en kallelse, som för en präst. Men eftersom alla får vara med finns det ju, vad ska man säga, socialkurativa inslag. Jag är aldrig ledig. Jag får många samtal från folk som behöver hjälp, även med annat än sången.

Ändå kan han inte tänka sig att lägga av och han vill absolut inte säga nej till fler elever, ”det kan aldrig bli för många”. Men han planerar att gå ner till halvtid, när han fyller 80.

(Dagmar Gustafson: Svensk sångpedagog, 1895– 1989. Hennes pedagogik baseras på andningsteknik, samspel mellan bukstöd och resonansutrymmen i huvudet, och ett arbete med ansatsen: ”det är ingen luft vilken som helst , utan musik jag andas in”. ”Sång är tal fixerat i tonhöjd”, var en av hennes teser. Källa: Porträtt av Dagmar Gustafsons sångpedagogik, utgiven av Kungliga musikaliska akademien 2006.)

av Anna Lindberg, Corren Linköping den 2/1 2007